— Herr du Verger, sade han, hjälp mig att föra den här mannen i säkerhet.
Musketören, som trodde, att hans löjtnant arresterat någon förklädd prins, bugade sig, drog sin värja, och gjorde ett tecken, att han var redo.
D'Artagnan steg uppför trappan, åtföljd av sin fånge, vilken i sin tur följdes av musketören, gick genom vestibulen och inträdde i Mazarins förmak.
Bernouin väntade med otålighet underrättelser om sin husbonde.
— Nåväl, herr löjtnant? sade han.
— Allt går bra, min käre herr Bernouin, men här är en karl, som ni måste sätta i förvar på säkert ställe.
— Var då?
— Var ni vill, bara det ställe, ni väljer, har fönsterluckor, som stängas med hänglås och en dörr, som kan låsas med nyckel.
— Det ha vi nog, min herre, svarade Bernouin.
Man förde in den stackars kusken i ett rum, vars fönster voro försedda med galler, och som ganska mycket liknade en fängelsecell.
— Nu min käre vän, sade d'Artagnan, får jag be er lämna mig er hatt och kappa.
Som man väl kan förstå, gjorde kusken icke något motstånd; han var så förvirrad av vad som hänt honom, att han raglade och stammade som en drucken.
— Nu herr du Verger, sade d'Artagnan, stänger ni er inne med den här karlen ända tills herr Bernouin kommer och öppnar dörren för er. Det blir en tämligen långtråkig vaktpostering, men ni förstår, att det är i och för konungens tjänst.
— Efter befallning, min löjtnant, svarade musketören, som märkte, att det gällde en viktig sak.
— Apropå, återtog d'Artagnan så högt att kusken kunde höra honom, om mannen försöker att fly eller skrika, så ränner ni värjan genom hans kropp.
Musketören böjde på huvudet till tecken att han nog skulle efterkomma befallningen.
