konungen, sade hon, så må han stiga fram och upplysa, om det verkligen är hans majestät, som ligger där.
En man, insvept i en kappa, vari han även dolde sitt ansikte, närmade sig, lutade sig ned över sängen och betraktade konungen.
D'Artagnan trodde ett ögonblick, att denne man hade någon ond avsikt, och han förde därför handen till sin värja, men vid den rörelse, mannen i kappan gjorde, då han böjde sig ned, blottade han en del av sitt ansikte, och d'Artagnan igenkände koadjutorn.
— Det är verkligen konungen, sade denne man, i det han åter reste sig upp. Gud välsigne hans majestät.
— Ja, sade anföraren halvhögt. Gud välsigne hans majestät.
Alla dessa män, som inträtt i vredesmod, övergingo från vrede till medlidande och nedkallade i sin tur himlens välsignelse över det kungliga barnet.
— Låt oss nu tacka drottningen, mina vänner, och avlägsna oss, sade Planchet.
Alla bugade sig och gingo småningom ut lika tyst, som de kommit. Planchet ämnade även gå, då drottningen hejdade honom.
— Vad heter ni, min vän? frågade hon.
Planchet vände sig förvånad om.
— Ja, återtog drottningen, jag känner mig lika hedrad av ert besök i kväll som om ni varit en prins, och jag ber att få veta ert namn.
— Jaså, tänkte Planchet, för att också behandla mig som en prins… nej tack!
D'Artagnan spratt till av fruktan att Planchet, förledd som korpen i fabeln, skulle säga sitt namn, och att drottningen, då hon finge veta det, även skulle erfara, att Planchet varit i hans tjänst.
— Madame, svarade Planchet vördnadsfullt, jag heler Dulaurier, till er tjänst.
— Tack, herr Dulaurier, sade drottningen, och vad har ni för yrke?
— Madame, jag är klädeshandlare vid Bourdonnaisgatan.
