gascognaren hånfullt, ty då ni återfinner mig, är ni kanske ensam och då är det måhända dager.
— Det är bra, det är bra, låt oss ge oss av, mina herrar!
Under mummel och svordomar satte sig ryttarna i rörelse och försvunno i mörkret på vägen till Paris.
D'Artagnan och Planchet höllo sig ännu en liten stund i försvarstillstånd, men då bullret alltmer avlägsnade sig, stucko de åter värjorna i slidorna.
— Du ser nu, sade d'Artagnan lugnt, att det inte var oss de ville åt.
— Men vem var det då?
— Det är inte gott att veta, och det är mig också likgiltigt, men vad som inte är mig likgiltigt, det är att komma in i jesuitklostret. Till häst, därför, och låt oss rida dit och bulta på. Får gå på vinst och förlust. För tusan, de skola väl inte äta upp oss heller!
D'Artagnan steg åter i sadeln.
Planchet hade just gjort detsamma, då plötsligt en helt oväntad tyngd föll ned på länden av hans häst, så att han höll på att falla av.
— Herre, utbrast Planchet, jag har en karl bakom mig på hästen.
D'Artagnan vände sig om och såg verkligen två gestalter på Planchets häst.
— Men det är då djävulen själv, som förföljer oss i natt! utropade han, i det han drog sin värja för att angripa den nykomne.
— Nej, min käre d'Artagnan, sade denne, det är inte djävulen, det är jag, Aramis. Rid i galopp, Planchet, och när du kommer till slutet av byn, så håll till vänster.
Och Planchet, med Aramis bakom sig på hästländen, red bort i galopp, åtföljd av d'Artagnan, som började tro, att han drömde någon fantastisk, osammanhängande dröm.
