— Men det är ju helt enkelt ett borgerligt krig du föreslår mig, min käre Aramis!
— Ett krig för konungen!
— Men konungen skall ju stå i spetsen för den armé, som är på Mazarins sida.
— I själ och hjärta skall han vara vid den armé, som herr de Beaufort anför.
— Herr de Beaufort! Han sitter ju på Vincennes.
— Sa jag herr de Beaufort? återtog Aramis. Nåja, Beaufort eller någon annan, han eller hans höghet prinsen.
— Ser du då några stora fördelar, som stå att vinna vid det partiet?
— Jag ser mäktiga prinsars beskydd.
— Och landsförvisning från regeringens sida.
— Som upphäves genom parlamentet och upploppen.
— Allt det där kunde väl gå, som du säger, om man bara lyckades skilja konungen från hans mor.
— Däri skall man måhända lyckas.
— Aldrig! utropade d'Artagnan, som nu återgick till sin övertygelse. Tänk efter själv, Aramis, du som känner Anna av Österrike lika väl som jag; tror du, att hon någonsin kan glömma, att hennes son utgör hennes säkerhet, hennes palladium, garantin för hennes anseende, hennes lycka, hennes liv? Då måste hon övergå tillsammans med honom på prinsarnas sida och övergiva Mazarin, men du vet bättre än någon, vilka starka skäl hon har att aldrig överge honom.
— Du har kanske rätt, svarade Aramis tankfull; jag låter därför inte värva mig.
— Inte av dem, genmälde d'Artagnan, men av mig?
— Av ingen. Jag är en andans man, vad har jag med politiken att göra? Jag läser ingen mässbok, jag har en liten skara klienter, kvicka skälmar till abbéer och förtjusande kvinnor, ju mer förhållandena invecklas, desto mindre bli mina snedsprång uppmärksammade; allt går således utmärkt utan att jag blandar mig däri, och vet du, min vän, jag vill verkligen inte på några villkor göra det.
