tagnan, sin kropp glida ned från hästen och närmade sig officern med hatten i hand, varför också de församlades vördnadsbetygelser nu riktades mot denna nya sol, som fördunklade den förra.
— Herr d'Artagnan! Herr d'Artagnan! upprepade Mousqueton förtjust mellan sina svällande läppar. Vilken glädje för min herre och husbonde herr du Vallon de Bracieux de Pierrefonds!
— Min gode Mousqueton! Han är då här, din husbonde?
— Ja, ni befinner er på hans egendom.
— Vad du är ståtlig, vad du är fet, frodig och blomstrande! fortfor d'Artagnan, som icke tröttnade på att uppräkna alla de förändringar välståndet åstadkommit hos den förr så uthungrade betjänten.
— Ja, Gud ske lov, herre, svarade Mousqueton, jag mår verkligen mycket bra.
— Men säger du då ingenting åt din vän Planchet?
— Åt min vän Planchet? Planchet, är det verkligen du?
— Jag själv, sade Planchet, alltid lika försiktig. Jag ville bara se, om du blivit högfärdig.
— Högfärdig mot en gammal vän! Aldrig, Planchet! Det kunde du väl inte tro, eller också kände du inte Mousqueton.
— Nå, det låter höra sig, sade Planchet, i det han hoppade av hästen och räckte handen åt Mousqueton. Du är inte som den nedrige Bazin, som lät mig tillbringa två hela timmar i ett vagnslider utan att låtsa om, att han kände mig.
Planchet och Mousqueton omfamnade varandra med en hjärtlighet, som djupt rörde de närvarande och hos dem väckte den tanken, att Planchet var någon förklädd herreman; så visste de att till dess fulla värde uppskatta den ställning Mousqueton innehade.
— Och nu, herre, sade Mousqueton, då han lösgjort sig från Planchets omfamning, ehuru denne förgäves sökt förena sina händer bakom sin väns rygg, nu tillåter ni väl att jag lämnar er, för jag vill själv framföra underrättelsen om er ankomst; han skulle inte förlåta, att jag låtit någon annan gå mig i förväg.
