— Gott, tänkte d'Artagnan, här skall jag lyckas … Därpå tillade han högt:
— Nåväl, min vän, det är just den titel du önskar, som jag nu kommer att erbjuda dig.
Porthos hoppade högt i vädret, så att hela rummet skakade, två eller tre buteljer förlorade jämvikten, rullade ned på golvet och gingo i kras. Mousqueton skyndade in vid bullret och på avstånd syntes Planchet, med munnen fullproppad och en servett i handen.
— Monseigneur ropade på mig? frågade Mousqueton.
Porthos tecknade åt Mousqueton att taga upp de sönderslagna buteljerna.
— Jag ser med nöje, sade d'Artagnan, att du ännu har den beskedlige Mousqueton i din tjänst.
— Han är min intendent, svarade Porthos. Det syns nog, att den gynnaren har det bra, men — fortfor han sakta, han är mig så tillgiven och skulle för ingenting i världen vilja övergiva mig.
— Dessutom kallar han honom monseigneur, tänkte d'Artagnan.
— Seså, gå nu, Mouston, sade Porthos.
— Mouston säger du? Jag förstår, det är kortare, Mousqueton var alltför långt att säga.
— Ja, svarade Porthos, och för övrigt lät det alltför kvartermästaraktigt. Men vi talade om allvarsamma saker, då den slyngeln kom in.
— Ja, svarade d'Artagnan, men låt oss uppskjuta samtalet till senare, din betjäning kunde eljest få höra något, och det finns kanske spioner här på orten. Du förstår, att det är fråga om särdeles viktiga saker.
— Aha för tusan! utbrast Porthos. Nåväl, låt oss då göra en promenad i parken för att befordra matsmältningen.
— Gärna.
Som båda två nu frukosterat tillräckligt, togo de sig en promenad i den stora präktiga parken. Vid slutet av varje särskilt trädgårdskvarter syntes kaniner springa omkring och leka i det höga gräset eller gömma sig i ollonskogen.
