— Sannerligen, sade d'Artagnan, överensstämmer inte parken med allt det andra, och finns det lika mycket fisk i dammen som det finns kaniner i dina kaningårdar, så är du en lycklig man, Porthos, såvida du bibehållit din lust för jakt och även fått håg för fiske.
— Fisket avstår jag åt Mouston, svarade Porthos. Det tycks mig vara en alltför simpel förströelse, men jaga gör jag ibland; det vill säga, då jag har tråkigt, sätter jag mig på en av de här marmorbänkarna och skjuter kaniner.
— Men det är ju ganska roligt.
— Ja, svarade Porthos med en suck, ganska roligt.
D'Artagnan räknade ej längre hans suckar.
— Sedan, tillade Porthos, apporterar min favorithund Gredinet kaninerna och bär dem direkt till kocken; han är dresserad till det. Men låt oss nu återgå till vår affär.
— Gärna, svarade d'Artagnan, jag vill bara på förhand säga dig, att du måste ändra levnadssätt.
— Hur då?
— Jo, du måste åter väpna dig, spänna på dig värjan, ge dig ut på äventyr och som förr i världen lämna av ditt blod på vägar och stigar … ja, du vet hur det gick till i den gamla goda tiden.
— Ah, för tusan! utropade Porthos.
— Ja, jag förstår, att du har blivit bortskämd, min vän, du har lagt på hullet, och din handlove har kanske inte längre den kraft, varpå kardinalens livvakt rönte så många bevis.
— Åh, vad det beträffar, så bedyrar jag, att min handlove ännu är lika stark som förut, sade Porthos och räckte fram en hand, som liknade en fårbog.
— Så mycket bättre!
— Vi måste alltså ut på krigsstråt?
— Ja, helt säkert.
— Mot vem då?
— Har du följt med politiken?
— Jag? Nej, inte det minsta.
— Är du på Mazarins eller prinsarnas sida?
— Jag är inte på någons sida alls.
