Även en annan sak brydde d'Artagnan, ehuru den var skenbart obetydlig i och för sig, nämligen Grimauds frånvaro. Athos hade ju förr aldrig kunnat skiljas från honom, och han hade nu icke ens uttalat hans namn, oaktat de antydningar, som i detta hänseende gjorts.
Ägde han då icke längre sin väns hela förtroende, eller var Athos bunden av något osynligt band eller kanske på förhand underrättad om d'Artagnans besök?
Han kunde ej underlåta att tänka på Rochefort och vad denne sagt honom i Notre-Damekyrkan. Hade Rochefort meddelat sig med Athos, innan han själv hunnit dit? I alla fall måste han redan följande dag fullgöra sitt egentliga ärende hos vännen.
Dessa tankar höllo d'Artagnan vaken, i trots av hans trötthet. Emellertid upphörde småningom allt buller i huset. Han hörde, hur man stängde igen dörrar och fönsterluckor, och sedan hundarna en stund besvarat varandras skall ute på fältet, tystnade även de. Slutligen genomgick en näktergal i en närbelägen lund mitt i nattens tystnad sina melodiska skalor och somnade därefter. I hela slottet hördes nu endast ljudet av jämna och entoniga steg under hans rum. Han förmodade, att det var Athos i sin sängkammare. Men snart tystnade även detta ljud, och allt var stilla.
Tystnaden och tröttheten i förening besegrade nu d'Artagnan, han tillslöt ögonen och överväldigades av sömnen.
D'Artagnan var ingen sjusovare. Knappt hade morgonrodnaden förgyllt hans gardiner, förrän han hoppade ur sängen och öppnade fönstret. Han tyckte sig då genom jalusien se någon gå på gården och därvid noga akta sig att göra minsta buller. Trogen sin vana att skaffa sig visshet om allt, som tilldrog sig omkring honom, betraktade d'Artagnan uppmärksamt den gående och igenkände nu Raouls granatfärgade rock och bruna lockar.
Ynglingen, ty det var verkligen han, öppnade dörren till stallet, tog ut den rödbruna hästen, som han ridit dagen förut, sadlade och betslade den själv med lika mycken skyndsamhet som färdighet, förde därpå hästen genom högra allén i
