Grandier blev bränd. Urbain Grandier förutspådde inte, vad som skulle hända. Han visste, vad som hänt, och det är i bland mycket värre.
Mazarin böjde på huvudet som ett bifallstecken, men som han ville veta, vilken spådom de talade om, stannade han kvar på sin plats.
— Jag säger inte, återtog vaktposten, att Coysel inte är en trollkarl, jag säger bara, att om han på förhand förkunnar sin spådom, så kunde det hända, att den inte går i fullbordan.
— Varför det då?
— Jo visst. Om vi två slåss, och jag säger åt dig: nu skall jag hugga ters eller kvart, så parerar du naturligtvis. Och om Coysel säger så högt att kardinalen hör honom: Inom den eller den dagen kommer fången att rymma, är det väl klart, att kardinalen vidtager sina åtgärder, så att det inte skall ske.
— Herre Gud, inföll en annan, som låg på en bänk och tycktes sova, men likväl ej förlorade ett ord av samtalet. Tror ni då, att en människa kan undgå sitt öde? Om det står skrivet i stjärnorna, att hertig Beaufort skall rymma, så gör han det också, och kardinalens alla åtgärder tjäna då ingenting till.
Mazarin spratt till. Han var italienare, det vill säga vidskeplig; han gick in till drabanterna, vilka, när de varseblevo honom genast avbröto sitt samtal.
— Vad var det ni sade, mina herrar? frågade han med sin inställsamma uppsyn. Sa ni, att hertig de Beaufort rymt?
— Nej visst inte, monseigneur, svarade den klentrogne soldaten. Man sade bara, att han skulle komma att rymma.
— Vem sade det?
— Låt höra den där historien en gång till, Saint-Laurent, sade drabanten, i det han vände sig till berättaren.
— Monseigneur, återtog denne, jag berättade bara för dessa herrar vad jag hört sägas om en spådom av en viss Coysel, som påstår, att hur väl bevakad hertig de Beaufort än är, kommer han att rymma före pingst.
— Den där Coysel är väl en drömmare, en tok, kan jag tro? sade kardinalen alltjämt småleende.
