nom respekt, samt i uniformens fickor lägga några pistoler, för vilka han kan dricka konungens skål.
Mazarin var mycket frikostig med löften; han var raka motsatsen mot den gode Grimaud, vilken la Ramée berömde och som talade föga, men handlade desto mer.
Mazarin ställde ännu åtskilliga frågor till la Ramée rörande fången, hans kosthåll, bevakning och nattläger, vilka frågor la Ramée besvarade på ett så tillfredsställande sätt att kardinalen avskedade honom, nästan fullkomligt lugnad.
Som klockan nu var nio på morgonen, steg han upp, parfymerade och klädde sig samt gick in till drottningen för att underrätta henne om de orsaker, som fördröjt honom. Drottningen, vilken fruktade Beaufort nästan lika mycket som kardinalen, och som var nästan lika vidskeplig som han, lät honom ord för ord upprepa alla la Ramées försäkringar och det beröm han givit sitt biträde, och då kardinalen slutat, sade hon halvhögt till honom:
— Ack, min herre, varför ha vi inte en Grimaud hos var och en av våra prinsar!
— Tålamod, svarade Mazarin med sitt italienska leende, vi få det kanske en vacker dag, och jag skall inte underlåta att vidtaga alla möjliga försiktighetsmått.
Och därefter skrev han till d'Artagnan för att påskynda dennes återkomst.
