Kardinalen mönstrade ännu ett ögonblick detta kloka huvud och detta uttrycksfulla ansikte, vars ovanliga rörlighet lugnats av åren och erfarenheten, men d'Artagnan bestod denna granskning såsom en man, den där tillförene varit ett mål för långt mera genomträngande blickar.
— Herr löjtnant, sade kardinalen, ni skall följa mig, eller rättare sagt, jag skall följa er.
— Jag står till er tjänst, monseigneur, svarade d'Artagnan.
— Jag önskar själv visitera posterna, som omgiva Palais-Royal. Tror ni, att man utsätter sig för någon fara?
— Någon fara, monseigneur? Hur så?
— Det påstås, att folket är upproriskt.
— Den kungliga musketörsuniformen är mycket respekterad, monseigneur, och i alla händelser åtar jag mig att med tre till jaga hundra av dessa tölpar på flykten.
— Ni såg likväl vad som hände Comminges.
— Herr de Comminges är vid drabanterna, inte vid musketörerna, svarade d'Artagnan.
— Det vill säga, att musketörerna äro bättre soldater än drabanterna? återtog Mazarin småleende.
— Var och en hyser förkärlek för sin uniform, monseigneur.
— Utom jag, genmälde Mazarin alltjämt småleende, ty ni ser att jag avlagt min och i stället tagit på mig er.
— Besitta, vilken blygsamhet, monseigneur, svarade d'Artagnan. För min del får jag säga, att om jag hade ers eminens uniform, skulle jag vara nöjd med den.
— Ja, men den vore kanske inte så säker, då man ämnar sig ut i kväll. Bernouin, min hatt!
Kammartjänaren kom in med en uniformshatt med breda brätten. Kardinalen satte den helt kavaljersmässigt på huvudet och sade, vänd till d'Artagnan:
— Ni har väl sadlade hästar i stallet?
— Ja, monseigneur.
— Gott, låt oss då bege oss av.
— Hur många man önskar ni, monseigneur?
