Till en början skrattade herr de Beaufort åt denna stränghet, som för honom tycktes vara en förströelse, men denna förströelse blev i längden ganska besvärlig. På trots höll han ut i ännu sex månader, men då han efter denna tid ännu alltid såg åtta man sätta sig, då han satte sig, stiga upp, då han steg upp stanna, då han stannade, började han rynka ögonbrynen och räkna dagarna.
Denna nya förföljelse stegrade än mer hans hat till Mazarin. Han svor från morgon till kväll och talade endast om ragu på mazarinska öron: Det var så att man kunde rysa därvid. Kardinalen, som fick veta allt, som tilldrog sig på Vincennes, tryckte ofrivilligt hatten allt djupare ner över huvudet.
En dag samlade hertig de Beaufort omkring sig sina vaktkarlar, och i trots av sin till ordspråk vordna svårighet att uttrycka sig, höll han till dem följande tal, vilket han dock, sanningen att säga, på förhand förberett sig på.
— Mina herrar, sade han, kunna ni fördraga, att en sonson till vår gode konung Henrik IV överhopas med skymf och näsa? (Nesa menade han.) Ventre-saint-gris, som min farfar sade, vet ni inte, att jag nära nog har regerat i Paris? Då smekte drottningen mig och kallade mig den hederligaste man i riket. Släpp ut mig, mina herrar, så beger jag mig direkt till Louvre och vrider halsen av Mazarin. Ni blir mina livdrabanter, jag befordrar er alla till officerare och ger er goda löner. Ventre-saint-gris! Framåt marsch!
Men Henrik IV:s sonsons vältalighet, så patetisk den än var, förmådde icke röra dessa stenhjärtan, ingen enda rörde sig ur stället. När hertigen såg detta, förklarade han, att de voro ena lumpna kräk allesammans och gjorde dem därigenom till sina fiender.
Ehuru la Ramée satte ett visst värde på att bli innesluten med en fånge av sådan betydenhet, kunde nöjet att få sitta till bords och äta tillsammans med Henrik IV:s sonson likväl ej ersätta det nöje, han skulle ha erfarit av att emellanåt få besöka sin familj. Man kan vara en förträfflig fångvaktare och ändå en god far och god make. La Ramée tillbad sin hustru och sina barn, vilka han numera endast fick se från krönet av muren,
