i sitt ursinne göra likadant med kräftan, då Grimaud tog den ur hans händer.
— Duger att äta, sade han, i det han stoppade den i sin ficka.
Denna gång var hertigen så road av detta uppträde, att han nästan förlät Grimaud den roll, han spelat däri. Men då han under dagens lopp eftertänkte, vilken avsikt hans väktare haft, och då denna avsikt syntes honom elak, kände han sitt hat till honom ökas ytterligare.
Till la Ramées förtvivlan blev icke desto mindre historien om kräftan utspridd, ej blott inom fängelset utan även utom dess murar. Herr de Chavigny, som i djupet av sitt hjärta avskydde kardinalen, omtalade anekdoten i förtroende för två eller tre goda vänner, vilka genast befordrade den vidare.
Detta förskaffade hertigen några glada dagar. Han hade emellertid ibland sina vaktare lagt märke till en man av ganska hyggligt utseende och ställde sig nu väl med denne, så mycket mer som Grimaud misshagade honom alltmera. En morgon, då han tagit denne man avsides och lyckades att en stund få språka ensam med honom, inträdde Grimaud, såg vad som försiggick, närmade sig vördnadsfullt vakten och prinsen, och tog den förre i armen.
— Vad vill ni? frågade hertigen i sträv ton.
Grimaud förde vaktkarlen några steg bort och pekade på dörren.
— Gå! sade han.
Vaktkarlen lydde befallningen.
— Sannerligen, utropade prinsen, nu går det för långt. Jag skall minsann tukta er, jag!
Grimaud bugade sig och drog sig tillbaka.
— Jag skall slå benen av dig! skrek prinsen förbittrad.
— Vänta bara, din fördömda spion, fortfor hertigen, jag ska strypa dig med mina egna händer.
Grimaud bugade sig åter och drog sig alltjämt tillbaka.
— Och det, återtog prinsen, som ansåg bäst att genast göra slut på saken, skall ske nu på ögonblicket.
