att han levererade till slottet, och ändå har herr de Chavigny ännu inte köpt så mycket som en liten tårta av mig.’
— ’Det är kanske därför’, svarade jag honom, ’att herr de Chavigny är rädd att era pastejer inte äro goda.’
— ’Inte goda!’ sade han harmset. ’Nåväl, herr la Ramée, döm själv därom, och det nu genast! Jag inbjuder er att smaka på mina bakverk.’
— ’Jag har inte tid’, svarade jag. ’Jag måste nödvändigt upp till slottet nu.’
— ’Nåja, uträtta era angelägenheter då’, sade han, ’och kom tillbaka om en halvtimme. Har ni ätit frukost?’
— ’Nej minsann, det har jag inte hunnit med ännu.’
— ’Gott, se här en pastej, som väntar er tillika med en butelj gammal bourgogne.’
— Ni förstår därför, att som jag är mycket hungrig, vill jag gärna med ers höghets tillåtelse …
— Nå, så gå då, fråssare, sade hertigen, men kom ihåg, att ni inte får vara borta längre än en halvtimme.
— Får jag lova fader Marteaus efterträdare att ni blir hans kund, monseigneur?
— Ja, bara han inte har champinjoner i sina pastejer. Ni vet, tillade prinsen, att champinjonerna i Vincennesskogen äro farliga för min släkt.
La Ramée gick utan att låtsas förstå hänsyftningen, och fem minuter därefter inträdde vakthavande officern, under förevändning att hålla prinsen sällskap, men i själva verket för att fullgöra kardinalens order, vilka som vi veta, ålade honom att ej lämna fången ur sikte.
Men under de fem minuter fången varit ensam, hade han hunnit läsa om fru de Montbazons biljett, vilken övertygade honom om att hans vänner icke glömt honom, och att de arbetade på hans befrielse. På vad sätt? Det visste han ännu icke, men han föresatte sig att söka förmå den tyslåtna Grimaud att tala, ty han litade så mycket mer på denne, som han nu kunde förklara hela hans uppförande och insåg att han hittat på alla sina små elakheter mot hertigen endast för att hos sina förmän
