— Varifrån kommer det namnet?
— För några dagar sedan lär parlamentsrådet Bachaumont ha yttrat i parlamentet, att alla upprorsmakare liknade skolgossar, som med slungor[1] kasta stenar i Paris vallgravar, men som skingra sig, så fort de få se polisen, för att sedan åter samla sig, då han gått. Då snappade de upp det där ordet i flykten och kallade sig »frondörer». I går och i dag var allting à la fronde: bröd, hattar, muffar, solfjädrar … och nu … hör bara!
I detta ögonblick hade ett fönster öppnats i ett närbeläget hus, en man ställde sig där och började sjunga:
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.
Törhända den kan ljunga
mot Mazarin en gång.
En frondevind höres sjunga
sin tordönslika sång.
— Den oförskämde! mumlade Guitaut.
— Monseigneur, sade Comminges, som till följd av sitt sår var uppretad och hämndlysten, tillåter ni, att jag skickar den slyngeln en kula för att lära honom att inte sjunga falskt.
Han förde handen till pistolhölstret på sin onkel, Guitauts häst.
— Nej, nej! utropade Mazarin. Diavolo, min vän, ni skulle skämma bort alltsammans. Sakerna gå tvärtom alldeles utmärkt. Jag känner fransmännen; när de sjunga, betala de också. Kom, Guitaut, och låt oss se efter om man håller lika god vakt vid Quinze-Vingts som här.
Han hälsade Comminges med handen och red tillbaka till d'Artagnan, som åter satte sig i spetsen för den lilla truppen, omedelbart efterföljd av Guitaut och kardinalen, vilka i sin tur följdes av den övriga eskorten.
- ↑ Slunga = fronde
