— Min fru, sade den unge mannen med sin på en gång veka och klingande röst, jag anser, att för en ädling finns det blott en bana … krigarens. Greven har, som jag tror, uppfostrat mig med avsikt att göra mig till soldat och låtit mig hoppas, att han skulle presentera mig för någon i Paris, som kanske kunde rekommendera mig hos hans höghet prinsen.
— Ja, jag förstår, att en ung soldat som ni gärna vill tjänstgöra under en sådan general som han. Låt se … personligen står jag inte på god fot med honom till följd av min svärmors, fru de Montbazons osämja med fru de Longueville … men genom prins de Marsillac … ja, greve, på det sättet måste det gå. Prins de Marsillac är en gammal vän till mig. Han rekommenderar vår unge vän för fru de Longueville, som ger honom ett rekommendationsbrev till sin bror prinsen, vilken älskar henne alltför högt, för att inte genast göra allt vad hon begär av honom.
— Ja, det blir utmärkt, sade greven. Skulle jag nu också våga be er om den största skyndsamhet? Jag har mina skäl att önska att vicomten i morgon kväll inte mer finns i Paris.
— Vill ni, att man får veta, att ni intresserar er för honom, herr greve?
— För hans framtid vore det kanske bättre, att man inte finge veta, att han känner mig.
— Åh, herr greve! utropade den unge mannen.
— Du vet, Raoul, att jag aldrig handlar utan skäl.
— Ja, svarade ynglingen, jag vet, att den största visdom finns hos er, och jag lyder er som jag är van att göra.
— Gott, greve, lämna honom åt mig, sade hertiginnan. Jag skall skicka efter prins de Marsillac, som lyckligtvis är i Paris nu, och jag släpper honom inte förrän saken är avgjord.
— Det är bra, min fru, tusen tack! Jag har själv flera besök att avlägga i dag, och då jag kommer tillbaka, det vill säga, vid sextiden, väntar jag vicomten på hotellet.
— Vad gör ni i kväll?
— Vi ska besöka abbé Scarron, till vilken jag har ett brev, och hos vilken jag träffar en av mina vänner.
