— Det hörs, att ni är en man av heder, min herre, denne Mazarin är verkligen ett plågoris för landet.
— Mycket sant, min herre, svarade Athos.
De skildes under många hövlighetsbetygelser.
— Det passar ju bra, att vi ämna oss dit i kväll, sade Athos till vicomten, vi få då uttala vårt deltagande för den stackars mannen.
— Vem är då den där Scarron, som sätter hela Paris i rörelse? frågade Raoul. Är det någon minister, som fallit i onåd?
— Nej för all del, det är helt enkelt en liten man med stort snille, som råkat ådraga sig kardinalens misshag, därför att han skrivit några verser mot honom.
— Scarron är alltså diktare?
— Ja, det är han. Du får hos honom se mig tala mycket med en av mina vänner, abbé d'Herblay, som du ofta hört mig tala om.
— Ja, jag minns det.
— Närma dig oss emellanåt, som om du önskade tala med oss. Detta lilla knep skall befria oss från efterhängsna människor, som kunde störa vårt samtal.
Raoul lovade att efterkomma denna tillsägelse. Athos gick nu bort på ett par besök, men återvände snart, och klockan sju begåvo de sig till Tournellesgatan, som nu var spärrad av portschäsbärare, hästar och lakejer. Athos banade sig väg in i huset, åtföljd av Raoul.
Den förste han såg vid sitt inträde var Aramis, som tagit plats helt nära en stor länstol på trissor, med tak och draperier, varunder en liten tämligen ung människofigur, insvept i ett brokadtäcke, rörde sig. Denne invalid syntes livlig och skämtsam, ehuru han emellanåt bleknade, och hans ögon röjde hela tiden sprittande liv, snille och behag. Det var abbé Scarron, alltid skrattande, skämtsam och artig, alltid lidande av sin sjukdom och piskande sig med en liten käpp.
Omkring detta lilla rullande tält trängdes en hop herrar och damer. Rummet var tämligen vackert och bekvämligt möblerat. Stora gardiner av siden med invävda blommor,
