vilka fordom haft livliga färger men nu voro något urblekta, hängde framför de stora fönstren. Tapetseringen var anspråkslös, men röjde god smak. Två mycket hövliga och vältränade betjänter skötte uppassningen.
Då Aramis varseblev Athos, gick han emot honom, fattade hans hand och presenterade honom för abbé Scarron, vilken visade den nye gästen lika mycken aktning som välvilja och yttrade en kvick artighet åt Raoul. Athos hälsade därefter på två eller tre herrar, för vilka Aramis föreställde honom. Småningom borttynade den lilla rörelse bland sällskapet, som uppstått vid grevens och vicomtens inträde, och samtalet blev allmänt.
Efter några minuter, under vilka Raoul såg sig omkring i salongen, öppnades dörren, och en betjänt anmälde fröken Paulet.
Athos vidrörde med handen vicomtens axel.
— Betrakta denna dam, Raoul, sade han, ty hon är en historisk personlighet; det var till henne konung Henrik IV begav sig, då han blev mördad.
Alla trängdes kring den nykomna, ty hon var ännu mycket på modet. Hon var högrest, hade smidig figur och en skog av guldgult hår liksom en madonna av Raphael eller en Magdalena av Titian. Detta guldgula hår och kanske även det konungsliga välde, hon förvärvat över andra kvinnor, hade skaffat henne namnet Lejoninnan.
Hon gick rakt fram till Scarron, mitt under det sorl, som uppstått på alla sidor vid hennes inträde.
— Nå, min käre abbé, sade hon med sin lugna röst, ni är alltså fattig nu? Vi fingo veta det i dag på eftermiddagen hos fru de Rambouillet. Det var herr de Grasse, som berättade det för oss.
— Ja, men staten är nu rikare än förut, svarade Scarron och man måste ju uppoffra sig för sitt land.
— Kardinalen kan nu köpa sig för femtonhundra livres mer pomada och parfymer om året, sade en frondör, i vilken Athos igenkände samme adelsman, som han träffat på Saint-Honorégatan.
