Slutligen, då han ägnat en timmes tid åt dessa bestyr, öppnade han dörren till vicomtens rum och gick in helt tyst.
Solstrålarna trängde redan in i rummet genom dess med stora rutor försedda fönster, för vilket Raoul, som kvällen förut kommit sent hem, ej nedfällt gardinerna. Han sov ännu med huvudet behagligt lutat mot ena armen. Det långa, mörka håret betäckte till hälften hans vackra panna, som var däven av den fuktighet, vilken i små pärlor nedsipprar utefter uttröttade barns kinder.
Athos närmade sig, och nedlutad i en ställning, full av ömt vemod, betraktade han en lång stund ynglingen med hans leende mun, halvt tillslutna ögonlock, och vars drömmar borde vara så ljuva, vars sömn borde vara så lätt i denna stund, då hans skyddsängel i sin stumma vård ägnade honom en så innerlig omsorg och tillgivenhet.
— Småningom greps Athos allt mer av sina drömmars förtrollning inför denna blomstrande, oskuldsfulla ungdom. Hans egen ungdom återspeglades för honom med alla dess ljuvliga minnen, som snarare utgöra en välluktande blomdoft än verkliga tankar. Mellan det förflutna och det närvarande låg ett helt svalg. Men inbillningen flyger med ängelns, med ljusstrålens hastighet, den far över haven, på vilka vi varit nära att lida skeppsbrott, genom mörkret, vari våra illusioner förlorat sig, över bråddjupen, som uppslukat vår lycka. Han påminde sig, hur den första hälften av hans ungdom förbittrats av en kvinna, och med oro tänkte han på det mäktiga inflytande kärleken kunde ha på en så känslig och så livfull natur.
Då han erinrade sig, vad han själv lidit, förutsåg han också, vilka lidanden som kunde vänta Raoul, och uttrycket av hans hjärtas innerliga medkänsla röjdes i de fuktiga ögon, varmed han betraktade ynglingen.
I detta ögonblick vaknade Raoul utan moln, utan skugga, utan minsta känsla av trötthet, såsom vissa naturer, lika fint bildade som fågelns, kunna göra. Hans blickar fästes på Athos, och han förstod sannolikt allt, vad som försiggick i hjärtat på denne man, som avbidat hans uppvaknande liksom en älskare
