jag kan inte tycka annat än att de ha rätt. Jag ville gärna skänka efter fem års sold, som man ändå inte betalar mig, om blott kungen vore fem år äldre.
— Verkligen? Men vad skulle då ske, om kungen vore fem år äldre?
— Jo det skulle ske, att när kungen blev myndig, gav han själv sina order, och det skulle vara nöjsammare att lyda Henrik IV:s sonson än Pietro Mazarins son. För kungen skulle jag förbanna mig gärna låta döda mig, men om jag doge för Mazarin, som er brorson så när gjort i dag, så finns intet paradis, som någonsin kunde trösta mig därför.
— Mycket bra, herr de Villequier! sade Mazarin. Var lugn, jag ska tala om er tillgivenhet för konungen.
Därpå vände han sig till sin eskort och fortfor:
— Seså, mina herrar, allt står väl till här borta; nu vända vi tillbaka.
— Aha, mumlade Villequier, Mazarin var här själv! Nåja, så mycket bättre! Jag har länge velat säga honom mitt upp i ansiktet vad jag tänker om honom; ni lät mig nu få tillfälle därtill, Guitaut, och fastän ni kanske inte gjort det i den bästa avsikt mot mig, så tackar jag er ändå därför.
Han vände sig om och gick bort till vaktposten, visslande på melodien till en fronde-visa.
Mazarin återvände emellertid helt tankfull från sin nattliga rond. Vad han efter hand hört av Comminges, Guitaut och Villequier styrkte honom i den tanken att han, i händelse av någon verklig fara endast hade drottningen på sin sida — och även drottningen hade så ofta övergivit sina vänner, att hennes stöd, trots alla de försiktighetsmått han vidtagit, understundom föreföll ministern ganska osäkert och opålitligt.
Under hela den tid denna nattliga utflykt räckt, det vill säga omkring en timme, hade kardinalen, som ömsom betraktat Comminges, Guitaut och Villequier, även sökt utforska en annan man. Denne man, som visat sig oberörd av folkets hot och som icke smålett vare sig åt Mazarins eget skämt eller åt det, för vilket han varit föremål, denne allvarlige man tycktes honom vara ett undantag från de andra och härdad mot alla
