ket på pastejen. Jag finner däruti två dolkar, en repstege och en munkavle. Jag sätter en av dolkarna mot la Ramées bröst och säger till honom: Jag är förtvivlad, min vän, men om du rör dig eller ropar, är du dödens!
Vi ha redan sagt, att hertigen lät de sista orden åtföljas av handling. Han ställde sig framför la Ramée och satte udden av en dolk mot hans bröst, och hans röst fick en ton, som icke lämnade minsta tvivel om hans fasta beslut.
Grimaud, alltid lika tystlåten, tog under tiden ur pastejen upp den andra dolken, repstegen och munkavlen. La Ramée betraktade dessa föremål med stigande förskräckelse.
— Åh, monseigneur, utropade han, i det han såg på hertigen med ett uttryck av bestörtning, som vid ett annat tillfälle skulle kommit denne att skratta, ni kan inte ha hjärta att döda mig!
— Nej, såvida ni inte sätter er emot min flykt.
— Men, monseigneur, om jag låter er fly, är jag förlorad.
— Jag skall ersätta dig förlusten av din syssla.
— Och ni har verkligen beslutit att lämna slottet?
— Ja, vid Gud!
— Jag kan således inte förmå er att ändra ert beslut?
— Nej, i kväll vill jag bli fri.
— Men om jag försvarar mig, om jag ropar, om jag skriker på hjälp.
— Då dödar jag dig, på min heder!
I detta ögonblick slog pendylen.
— Klockan är sju, sade Grimaud, som hittills icke sagt ett ord.
— Klockan är sju, upprepade hertigen. Du ser alltså, att jag redan försenat mig något.
La Ramée gjorde en rörelse, liksom för att ej ha något att förebrå sig.
Hertigen rynkade ögonbrynen, och la Ramée kände udden av dolken, som genomträngde hans kläder och var på väg att börra sig in i hans bröst.
— Gott, monseigneur sade han, det är nog, jag skall inte röra mig mera.
