— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han tog ett steg fram mot kardinalen.
— Nå? sporde Mazarin.
— Jag tycker, att ers eminens förspiller en dyrbar tid.
— Hur då?
— Om ers eminens befallde, att man satte efter fången, skulle man kanske ännu kunna hinna upp honom. Frankrike är stort, och det är sextio lieues till närmaste gränsen.
— Vem skulle göra det? utropade Mazarin.
— Jag, för tusan!
— Och ni skulle gripa honom?
— Ja, varför inte?
— Ni skulle gripa hertig de Beaufort, väpnad till strid?
— Om monseigneur befallde mig att gripa Hin Onde själv, skulle jag fatta honom vid hornen och föra honom till eder.
— Jag också, inföll Porthos.
— Ni också? upprepade Mazarin, i det han betraktade de båda männen med förvåning. Men hertigen kommer inte att giva sig utan en ursinnig strid.
— Nåväl, sade d'Artagnan, vars ögon flammade, så låt det bli strid. Det är länge sedan vi slogos, inte sant, Porthos?
— Ja, låt oss ge oss av! sade Porthos ivrigt.
— Och ni tror er kunna hinna upp honom?
— Ja, om vi ha bättre hästar än han.
— Tag då med er de soldater, som finnas här och skynda!
— Ni befaller det, monseigneur?
— Jag skall ge er skriftlig order, svarade Mazarin, i det han tog ett papper och skrev några rader därpå.
— Vill ni tillägga, monseigneur, att vi få alla de hästar vi behöva på vägen.
— Ja ja, svarade Mazarin, det är i konungens tjänst. Tag det här och ila!
— Gott, monseigneur!
— Herr du Vallon, sade Mazarin, ert friherreskap sitter på hertig de Beauforts hästrygg. Ni behöver blott hinna upp honom. Er, min bäste herr d'Artagnan, lovar jag ingenting, men
