Hoppa till innehållet

Sida:Myladys son del I 1925.djvu/278

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Monseigneur, sade d'Artagnan, i det han tog ett steg fram mot kardinalen.

— Nå? sporde Mazarin.

— Jag tycker, att ers eminens förspiller en dyrbar tid.

— Hur då?

— Om ers eminens befallde, att man satte efter fången, skulle man kanske ännu kunna hinna upp honom. Frankrike är stort, och det är sextio lieues till närmaste gränsen.

— Vem skulle göra det? utropade Mazarin.

— Jag, för tusan!

— Och ni skulle gripa honom?

— Ja, varför inte?

— Ni skulle gripa hertig de Beaufort, väpnad till strid?

— Om monseigneur befallde mig att gripa Hin Onde själv, skulle jag fatta honom vid hornen och föra honom till eder.

— Jag också, inföll Porthos.

— Ni också? upprepade Mazarin, i det han betraktade de båda männen med förvåning. Men hertigen kommer inte att giva sig utan en ursinnig strid.

— Nåväl, sade d'Artagnan, vars ögon flammade, så låt det bli strid. Det är länge sedan vi slogos, inte sant, Porthos?

— Ja, låt oss ge oss av! sade Porthos ivrigt.

— Och ni tror er kunna hinna upp honom?

— Ja, om vi ha bättre hästar än han.

— Tag då med er de soldater, som finnas här och skynda!

— Ni befaller det, monseigneur?

— Jag skall ge er skriftlig order, svarade Mazarin, i det han tog ett papper och skrev några rader därpå.

— Vill ni tillägga, monseigneur, att vi få alla de hästar vi behöva på vägen.

— Ja ja, svarade Mazarin, det är i konungens tjänst. Tag det här och ila!

— Gott, monseigneur!

— Herr du Vallon, sade Mazarin, ert friherreskap sitter på hertig de Beauforts hästrygg. Ni behöver blott hinna upp honom. Er, min bäste herr d'Artagnan, lovar jag ingenting, men