om ni för honom tillbaka, död eller levande, kan ni begära av mig vad ni behagar.
— Till häst, Porthos! sade d'Artagnan, i det han fattade sin väns hand.
— Jag är redo, svarade Porthos med sin vanliga, beundransvärda kallblodighet.
De gingo nu utför stora trappan, togo med sig de drabanter, de mötte och ropade: Till häst! Till häst!
Ett tiotal soldater åtföljde dem.
D'Artagnan och Porthos hoppade upp, den ena pa Vulcain, den andra på Bayard; Mousqueton red Phebus.
— Följ mig! ropade d'Artagnan.
— I väg! sade Porthos.
De höggo sporrarna i sidorna på de ädla springarna, vilka likt en ursinnig storm foro av utför Saint-Honorégatan.
— Nåväl, herr baron, jag lovade dig kroppsrörelse… du ser, att jag hållit mitt löfte.
— Ja, min kapten, svarade Porthos.
Vid hörnet av kyrkogården Saint-Jean red d'Artagnan omkull en karl, men detta var en alltför obetydlig händelse för att kunna uppehålla dem, som hade så bråttom. Den galopperande truppen fortsatte därför sin väg som om hästarna haft vingar.
Ack, det finns inga obetydliga händelser här i världen. Vi skola snart få erfara, att detta lilla missöde var nära att störta hela monarkien.
