Alla personer i gruppen voro ivrigt upptagna; de betraktade det ännu i skottgluggen hängande repet, som brustit på tjugu fots avstånd från marken. Deras blickar mätte höjden, och de utbytte många gissningar. På vallen gingo skiltvakter fram och tillbaka med häpen uppsyn.
En trupp soldater, kommenderad av en sergeant, avlägsnade nu de nyfikna från det ställe, där hertig de Beaufort stigit till häst. D'Artagnan red rakt fram till sergeanten.
— Min officer, sade sergeanten, här får ingen stanna.
— Detta förbud gäller inte mig, svarade d'Artagnan. Har man förföljt flyktingarna?
— Ja, herr löjtnant, men olyckligtvis ha de goda hästar.
— Hur många äro de?
— Fyra friska och en femte, som de förde med sig sårad.
— Fyra! sade d'Artagnan, i det han såg på Porthos. Hör du, baron? De äro inte mer än fyra!
Ett glatt leende upplyste Porthos ansikte.
— Hur långt försprång ha de?
— Två och en kvarts timme, min officer.
— Två och en kvarts timme … det betyder inte mycket. Vi äro väl beridna, inte sant, Porthos?
Porthos drog en suck; han tänkte på det öde, som väntade hans stackars hästar.
— Bra, sade d'Artagnan. Säg mig nu, vilken väg de tagit?
— Vad det beträffar, så är det förbjudet att yppa det.
D'Artagnan tog upp ett papper ur fickan.
— Se här konungens order, sade han.
— Tala då vid guvernören.
— Var är guvernören då?
— På landet.
Vreden blossade upp i d'Artagnans ansikte, hans panna rynkades och hans kinder färgades röda.
— Usling! sade han. Jag tror du gör narr av mig. Vänta!
Han vek upp papperet, visade det med ena handen för sergeanten och tog med den andra ur hölstret en pistol, vars hane han spände.
