samma stego även hans båda följeslagare fram och gjorde som han.
— Men, mina herrar, utropade betjänten, de ha nyss sprungit sex lieues utan uppehåll, och det är knappt en halvtimme sedan vi sadlade av dem.
— En halvtimmes vila är nog, sade d'Artagnan.
Stalldrängen ropade på hjälp. Ett slags intendent kom dit, just i samma ögonblick som d'Artagnan och hans följeslagare lade sadeln på hästarna.
Intendenten protesterade högljutt.
— Min vän, sade d'Artagnan, om ni säger ett ord till skjuter jag er en kula i pannan.
— Men, min herre, invände intendenten, vet ni, att dessa hästar tillhöra herr de Montbazon?
— Så mycket bättre! sade d'Artagnan, då är det säkert goda hästar.
— Herre! återtog intendenten, i det han steg för steg ryggade tillbaka och sökte närma sig dörren, jag förbereder er på, att jag ropar hit mitt folk.
— Och jag ropar även mitt, svarade d'Artagnan. Jag är löjtnant vid konungens musketörer, jag har tio drabanter, som följa mig. Hör bara! Hör ni, hur de galoppera? Nu få vi väl se!
Ingenting hördes i själva verket, men intendenten var rädd att höra något.
— Är du färdig, Porthos? frågade d'Artagnan.
— Ja, jag är färdig.
— Och ni, Mouston?
— Jag också.
— Sitt då upp och i väg!
Alla tre hoppade i sadeln.
— Hitåt! ropade intendenten. Alle man hit med karbiner!
— Framåt! sade d'Artagnan. Här kommer att bli hett!
Alla tre foro av som vinden.
— Hitåt! skrek intendenten, och stalldrängarne skyndade till med bössor i händerna.
