återförde sin springare från ett sidosprång, han gjort. Det ser ut som deras också börja ta slut.
— Jag tycker mig höra bullret av en trupp ryttare, sade Porthos, i det han lutade sig fram över manen på sin häst.
— Omöjligt.
— De äro talrika.
— Då kan det vara de.
— Säkert. Se här, åter en häst!
— Död?
— Nej, men döende.
— Sadlad eller osadlad?
— Sadlad?
— Då är det en av deras.
— Friskt mod, alltså! Vi ha dem!
— Men om de äro talrika, invände Mousqueton, så är det väl inte vi, som ha dem, utan snarare de, som ha oss.
— Bah! sade d'Artagnan. De tro oss vara starkare än de, emedan vi förfölja dem; de bli rädda och skingra sig. Ah, såg du nu?
— Ja, återigen gnistor, den här gången såg jag dem också, svarade Porthos.
— Framåt, framåt! ropade d'Artagnan med sin starka stämma, om fem minuter få vi roligt.
De jagade åter framåt. Ursinniga av smärta och ansträngning, flögo hästarna fram på den mörka vägen, på vars mitt de nu började skönja en massa, tätare och mörkare än den övriga horisonten framför dem.
