— Och ändå beklagade sig ers eminens nyss över att ingenting veta!
— Ni tror alltså, att Rochefort …
— Han var kardinal Richelieus blinda verktyg, monseigneur. Men jag säger er på förhand, att det kommer att kosta er mycket. Kardinalen var frikostig mot sina kreatur.
— Ja, Guitaut, sade Mazarin, han var en stor man, men det felet hade han. Tack ska ni ha, min käre Guitaut. Jag kommer att begagna mig av ert råd, och det redan i kväll.
Då de båda samtalande i detta ögonblick kommit in på palatsets borggård, hälsade kardinalen Guitaut med handen och närmade sig en officer, som gick fram och tillbaka.
Det var d'Artagnan, som väntade på kardinalen såsom denne befallt.
— Kom, herr d'Artagnan! sade Mazarin med sin lenaste stämma, jag har en order att ge er.
D'Artagnan bugade sig, följde kardinalen uppför lönntrappan och befann sig strax därefter åter i den kammare, varifrån de för en stund sedan gått ut.
Kardinalen satte sig vid sitt skrivbord och tog ett ark papper, varpå han skrev några rader.
D'Artagnan stod orörlig och väntade utan minsta otålighet eller nyfikenhet.
Kardinalen vek ihop brevet och tryckte sitt sigill därpå.
— Herr d'Artagnan, sade han, ni skall bege er med den här depeschen till Bastiljen och föra hit den person, varom den handlar. Ni tar en vagn och några man till betäckning och bevakar fången noga.
D'Artagnan mottog brevet, förde handen till sin hatt, svängde om på klacken, gick ut och hördes därefter kommendera med sin korta och entoniga röst:
— Fyra mans eskort, en vagn och min häst!
Fem minuter därefter hörde man vagnshjulen rulla och hästhovarna slå mot gårdens stenläggning.
