stället för att färdas tjugu lieues blott kunna tillryggalägga tio, i övermorgon fem och om tre dagar ligger ni väl till sängs. Då får ni väl lov att vila ut i alla fall. Alla unga människor äro ena riktiga vildhjärnor.
Man finner, att Olivain icke blivit uppfostrad i Planchets och Grimauds skola.
Raoul kände sig verkligen trött, men han ville pröva sina krafter; han hade ofta hört Athos tala om dagsresor på tjugufem lieues, och ville icke stå efter sitt föredöme. D'Artagnan, denne järnhårde man, som tycktes endast bestå av senor och muskler, hade också väckt hans stora beundran.
Raoul fortsatte därför sin ritt, och oaktat Olivains invändningar påskyndade han alltmer sin häst. Han följde en liten vacker genväg, som förde till en färja över floden Oise och förkortade därigenom vägen en hel lieue, efter vad man försäkrat honom. Från höjden av en backe såg han snart strömmen framför sig. En liten ryttareskara syntes på stranden, färdig att bestiga färjan.
Raoul betvivlade ej, att det var adelsmannen och hans följe. Då han märkte, att han icke kunde anlända i tid för att komma över med färjan på samma gång som de resande, stannade han för att invänta Olivain.
I detta ögonblick hördes ett skri, som tycktes komma från floden. Raoul vände sig åt det håll, varifrån det kom, i det han höll handen över ögonen, som bländades av den nedgående solen.
— Olivain, vad är det, som hänt där nere?
Ett nytt skrik hördes, ännu mer genomträngande än det första.
— Ah, herre, färjtåget har brustit och färjan driver med strömmen. Men vad är det i vattnet … det rör sig.
— Ja, utropade Raoul, i det han riktade blicken mot en punkt av vattenytan, som klart belystes av solstrålarna. Det är en häst, en ryttare.
— De sjunka, utropade Olivain i sin tur.
Det var verkligen så. En blick var nog för att övertyga Raoul om att en olycka hänt, och att en människa höll på att
