— Vart ämnar ni er nu, vicomte? frågade greve de Guiche.
— Jag är på väg till hans höghet prinsens armé.
— Det är jag också! utropade den unge mannen med ett utbrott av glädje. Så mycket bättre, vi skola då tillsammans lossa våra första pistolskott.
— Det är bra, håll av varandra! sade den gamle guvernören. Ni äro båda unga; samma stjärna leder måhända edra öden, så att det var bestämt, att ni skulle träffas.
De två unga männen smålogo med ungdomens självförtroende.
— Och nu måste ni byta kläder, fortfor guvernören. Edra betjänter, vilka jag gav order i samma ögonblick, de kommo i land, måste redan ha hunnit fram till värdshuset. Linne och vin värmas … kom nu!
De båda unga männen gjorde ingen invändning mot detta förslag; tvärtom funno de det alldeles förträffligt. De stego därför genast till häst, under det de ömsesidigt betraktade och beundrade varandra. De voro verkligen två ståtliga kavaljerer, av hög och smidig växt, båda hade de ädla ansikten med klar och öppen panna, en mild och frimodig blick, ett uppriktigt och behagligt leende. De Guiche kunde väl vara aderton år, men han var föga längre än Raoul, som blott var femton.
Med en impulsiv rörelse räckte de varandra handen, satte hästarna i gång och gjorde vid varandras sida färden från floden till värdshuset, under det den ena fann det liv härligt och ljust, vilket han varit så nära att mista, och den andre tackade Gud, som redan låtit honom leva nog länge för att uträtta något, som kunde glädja hans beskyddare.
Olivain var den ende, som icke kände sig fullt belåten med vicomtens modiga handling. Han vred vattnet ur ärmarna och skörten på sin rock, under det han tänkte på, att om de stannat kvar i Compiègne, skulle han icke blott ha blivit förskonad från den fara, han nu undsluppit, utan även från den bröstkatarr och reumatism, som helt naturligt skulle bli följden därav.
