De kommo så in på kapitlet om amourer och kärleksäventyr. Även i detta ämne hade vicomten mycket mer att höra än att säga. Han förblev således åhörare och tyckte sig av några tämligen genomskinliga äventyr finna, att greven, liksom han, i djupet av sitt hjärta bar en hemlighet.
Dagen förgick hastigt som en timme. Grevens guvernör, en levnadsglad världsman och spränglärd, som hans lärjunge sade, påminde Raoul stundom om Athos grundliga insikter och kvicka skämt, men i fråga om behag, grannlagenhet och ädelt skick kunde ingen jämföras med greve de La Fère.
Hästarna, som nu skonades mer än dagen förut, fingo klockan fyra på eftermiddagen rasta i Arras. Man närmade sig nu krigsskådeplatsen, och de beslöto att ända till morgonen dröja kvar i denna stad, synnerligast som spanska strövkårer stundom nattetid företogo expeditioner ända till trakten av Arras.
Franska armén sträckte sig från Pont-à-Marc ända till Valenciennes, varifrån den bildade en vinkel åt Douai. Det sades, att prinsen i egen person uppehöll sig i Béthune.
Den fientliga hären sträckte sig från Cassel till Courtrai; intet slags våld och plundring fanns, som den ej förövade, varför den stackars gränsbefolkningen måste lämna sina enstaka boningar och taga sin tillflykt till de befästa städer, som erbjödo dem skydd. Arras var därför uppfyllt av flyktingar.
Man talade om en förestående batalj, som väntades bli avgörande, i synnerhet som hans höghet prinsen ända tills nu blott hade manövrerat i väntan på förstärkning, vilken nu äntligen anlänt. De båda unge männen lyckönskade sig att komma i en så läglig stund.
De supérade tillsammans och lågo i samma rum. De voro vid den ålder, då vänskapsband hastigt knytas, och det föreföll dem, som om de känt varandra alltsedan barndomen, och som om det vore omöjligt att skiljas mera.
På morgonen spred sig ryktet, att prins de Condé hade utrymt Béthune för att draga sig tillbaka till Carvin, sedan han likväl i förstnämnda stad kvarlämnat en garnison. Men som detta rykte ej innehöll något bestämt, beslöto de unga männen
