made sig, och föll så tillbaka på sin bår, med en glimt av glädje i sitt ansikte.
— Nu, sade de två unga männen, ha vi gjort allt vad vi kunna för er, och som vi ha bråttom att komma till prinsens armé, måste vi fortsätta vår väg; ni ursäktar oss väl, inte sant, min herre? Man säger, att det snart blir en avgörande drabbning, och vi vilja inte komma för sent.
— Skynda er, mina unga herrar, svarade den sårade. Gud välsigne er för ert medlidande. Ni ha verkligen gjort allt vad ni kunna, och jag kan bara säga er ännu en gång: Gud beskydde er och dem, som äro eder kära!
— Min herre, sade de Guiche till sin guvernör, vi rida förut och ni kommer efter på vägen till Cambrin.
Värdshusvärden stod i dörren och hade gjort i ordning allt, säng, förbindning och linne; en dräng hade gått till Lens, som var den närmaste staden, för att hämta en läkare.
— Gott, sade värden, det skall bli som ni önska, men vill ni inte stanna, min herre, för att förbinda ert sår? fortfor han vänd till vicomte de Bragelonne.
— Åh, mitt sår, det är ingenting, svarade vicomten, det blir tids nog att jag vid nästa rast sysselsätter mig med det. Men var så god, om ni får se någon ryttare, som frågar efter en ung man, ridande på en fux och åtföljd av en betjänt, att då säga honom, att ni sett mig, men att jag fortsatte min väg och ämnade äta middag i Mazingarbe samt taga nattkvarter i Cambrin. Denne ryttare är nämligen i min tjänst.
— Vore det inte bäst och säkrast, att jag frågade honom om hans namn och sade honom ert? sporde värden.
— Stor försiktighet skadar inte, svarade Raoul, jag är vicomte de Bragelonne, och han heter Grimaud.
I detta ögonblick anlände den sårade från ena sidan och munken från den andra. De två unga männen drogo sig tillbaka för att lämna rum för båren. Munken steg av mulåsnan och befallde, att man skulle ställa in henne i stallet utan att sadla av henne.
— Herr munk, sade de Guiche, bikta väl denne hederlige
