— Vi ses igen. Kom ihåg ert löfte.
D'Artagnan steg åter till häst och red i spetsen för eskorten.
Fem minuter senare red man in på Palais-Royals borggård.
D'Artagnan förde fången uppför stora trappan, genom förmaket och korridoren. Han ämnade just låta anmäla sig hos Mazarin, då Rochefort lade handen på hans axel.
— D'Artagnan, vill ni att jag tillstår för er en sak, varpå jag tänkte hela vägen, då jag såg folkmassorna, som vi passerade, och som med flammande ögon betraktade er och era fyra män?
— Gör det, svarade d'Artagnan.
— Jo, jag hade endast behövt ropa på hjälp för att få dem att slita er i stycken, och jag hade då varit fri.
— Varför gjorde ni inte det då? sporde d'Artagnan.
— Varför! Vi lovade ju varandra vänskap, för tusan! Om det varit någon annan, som ledsagat mig … ja då!
D'Artagnan nickade.
— Månne Rochefort har blivit bättre än jag? tänkte han och lät anmäla sig hos ministern.
— Låt herr de Rochefort stiga in, sade Mazarins otåliga stämma, så snart han hört de båda namnen, och bed herr d'Artagnan vänta, jag har ännu något att säga honom.
Dessa ord gjorde d'Artagnan helt glad. Som han själv sagt var det länge sedan någon behövt honom, och Mazarins enträgenhet syntes honom nu som ett gott förebud.
På Rochefort däremot hade den ej annan verkan än att han var noga på sin vakt. Han inträdde i kabinettet och fann Mazarin sitta vid sitt bord i sin vanliga dräkt, det vill säga som monsignor, vilket var ungefär den tidens abbé-dräkt, med det undantaget att kappan och strumporna voro violetta.
Dörrarna stängdes åter, Rochefort såg förstulet på Mazarin och uppfångade en blick av ministerns ögon, som korsade hans.
Ministern var alltjämt densamma, väl kammad, väl friserad och parfymerad, så att man till följd av hans koketteri ej märkte hans ålder. Rochefort däremot var honom helt olik.
