ske fången, som red på en klippare, vilken man köpt för hans räkning. För säkerhets skull hade man bundit hans händer.
Den lilla truppen begav sig i trav på vägen till Cambrin, där man hoppades träffa prinsen, men han hade lämnat Cambrin kvällen förut och dragit sig tillbaka till la Bassée, emedan en falsk rapport ingått, att fienden ämnade övergå floden Lys vid Estaire.
Missledd av denna underrättelse, hade prinsen sammandragit sina trupper från Béthune och samlat hela sin styrka mellan Vieille-Chapelle och la Venthie. Efter en med marskalk de Grammont företagen rekognoscering utåt hela linjen, hade hans höghet nyss vänt tillbaka och satt sig till bords, under det han förhörde de officerare, som fått plats vid hans sida, angående de underrättelser, han uppdragit åt var och en av dem att inhämta, men ingen hade några bestämda nyheter att meddela. Den fientliga armén hade sedan fyrtioåtta timmar tillbaka försvunnit, och tycktes ej mer finnas till.
Likväl är en fiende aldrig så nära, och följaktligen så farlig som då den helt och hållit försvunnit. Prinsen var därför mot sin vana missnöjd och bekymrad, då en tjänstgörande officer inträdde och anmälde för marskalk de Grammont, att någon önskade tala med honom.
Hertig de Grammont erhöll prinsens tillåtelse och gick ut. Prinsen såg efter honom, och hans ögon riktades oavlåtligt mot dörren; ingen vågade yttra något, av fruktan att störa honom i hans begrundande.
Plötsligt hördes ett dovt buller. Prinsen steg genast upp, i det han utsträckte handen åt det håll, varifrån ljudet kom. Detta ljud var honom välbekant … det var kanonens.
Alla stego upp liksom han. I samma ögonblick öppnades dörren.
— Monseigneur, sade marskalk de Grammont med strålande uppsyn, tillåter ers höghet, att min son, greve de Guiche och hans reskamrat, vicomte de Bragelonne, infinna sig för att meddela underrättelser om fienden, vilken vi förgäves sökt, och som de funnit?
