armé? Detta utgjorde prinsens sista fråga, vilken de Guiche omöjligt kunde besvara.
Som denna kväll var den viktigaste, hade prinsen dock just härpå önskat sig ett noggrant och bestämt svar.
Raoul undertryckte då den helt naturliga känsla av blyghet, han mot sin vilja erfor i prinsens närvaro, och sade, i det han närmade sig honom:
— Tillåter monseigneur, att jag i denna sak vågar yttra några ord, som kanske skulle kunna hjälpa er ur bryderiet.
Prinsen såg sig om och tycktes med en enda blick uppfatta den unge mannens hela personlighet; han smålog, då han fann honom vara en gosse om knappt femton år.
— Ja visst, min herre, tala! svarade han, i det han sökte mildra sin korta och skarpa stämma, som om han denna gång talat till en kvinna.
— Monseigneur, sade Raoul rodnande, kunde förhöra den spanske fången.
— Vad? Ha ni tagit en spansk fånge? utropade prinsen.
— Ja, monseigneur.
— Ah, det var sant, inföll de Guiche, det hade jag glömt.
— Det är helt naturligt, eftersom det var ni, greve, som tog honom, sade Raoul småleende.
Den gamle marskalken vände sig till vicomten, tacksam för detta erkännande åt hans son, under det prinsen utropade:
— Den unge mannen har rätt, låt föra hit fången.
Därpå tog prinsen de Guiche avsides och frågade honom, på vad sätt fången tagits, och vem den unge mannen var.
— Min herre, sade prinsen, i det han åter vände sig till Raoul, jag vet, att ni har ett brev från min syster, fru de Longueville, men jag märker, att ni hellre velat rekommendera er själv därigenom, att ni gav mig ett gott råd.
— Monseigneur, svarade Raoul rodnande, jag ville inte avbryta ers höghet i ett så viktigt samtal som det med greven. Men här är brevet.
— Det är bra, svarade prinsen, ni kan lämna mig det sedan. Nu kommer fången, vi måste tänka på det viktigaste först.
