Bonden sprang framför prinsens häst; när de kommit ett hundratal steg från byn, tog han av på en liten väg, som gick in åt en vacker dal. En halv lieue fortsattes ritten genom skogen och kanonerna dundrade nu på så nära håll, att man vid varje skott väntade att få höra en kula vina. Slutligen kommo de fram till en gångstig, som förde från vägen upp på bergssluttningen. Bonden vek av in på gångstigen, i det han bad prinsen följa efter. Denne steg av hästen, tillsade Raoul och en av sina adjutanter att göra likaså och de andra att avbida hans order, vara på sin vakt och noga se sig omkring, varefter han började klättra uppför stigen.
Efter tio minuter anlände de till ruinerna av ett gammalt slott. Dessa ödemurar krönte en höjd, varifrån man hade en vidsträckt utsikt över omgivningarna. På knappt en kvarts lieues avstånd såg man Lens, nära att duka under, och framför Lens hela den fientliga armén.
I ett enda ögonkast uppfattade prinsen hela den sträcka, som framställde sig för hans blickar, alltifrån Lens ända till Vismy. På ett ögonblick uppgjorde han i sitt huvud hela planen till den batalj, som dagen därpå skulle för andra gången rädda Frankrike från ett fientligt inbrott. Han tog en blyertspenna, rev ett blad ur sin plånbok och skrev:
»Min bäste marskalk!
Om en timme är Lens i fiendens våld. Kom och förena er med mig och medför hela hären. Jag skall vara i Vendin för att låta den intaga sin ställning. I morgon ha vi återtagit Lens och slagit fienden.»
Därpå sade han, vänd till Raoul:
— Skynda er, vicomte, rid i galopp och lämna detta brev åt marskalk Grammont.
Raoul bugade sig, tog brevet, gick utför berget, hoppade upp på sin häst och sprängde av i galopp.
En kvarts timme därefter var han hos marskalken.
En del av trupperna hade redan anlänt; de övriga väntades varje ögonblick. Marskalk Grammont satte sig i spetsen för
