— Skulle jag anse denna olycka som ett försoningsoffer.
— Ah, sade d'Artagnan, jag förstår, vad du menar.
— Jag för min del förstår inte, inföll Porthos.
— Händelsen i Armentières, förklarade d'Artagnan helt sakta.
— Händelsen i Armentières? upprepade Porthos.
— Mylady …
— Jaså, sade Porthos, det är sant, det där hade jag alldeles glömt bort.
Athos betraktade honom med sin djupa blick.
— Du hade glömt det du, Porthos? sade han.
— Ja minsann hade jag det! Det är ju så länge sedan.
— Den där saken tynger alltså inte på ditt samvete?
— Nej visst inte, svarade Porthos.
— Än på ditt då, Aramis?
— Jag tänker ibland därpå, svarade denne, som på en av de samvetsfrågor, vilka ägna sig mest för undersökning.
— Och du då, d'Artagnan?
— Jag för min del tillstår, att när jag tänker på denna förskräckliga tidpunkt, minns jag ingenting annat än fru Bonacieux's död. Ja, mumlade han, jag har ofta känt en bitter sorg över offret men aldrig samvetskval för mörderskans skull.
Athos skakade tvivlande på huvudet.
— Besinna, sade Aramis, att om man antager tillvaron av en gudomlig rättvisa och dess inblandning i världens händelser, var det ju till följd av Guds vilja, som denna kvinna straffades. Vi voro verktygen … det är alltsammans.
— Men den fria viljan, Aramis?
— Vad gör väl domaren? Han har sin fria vilja, och han dömer utan fruktan. Vad gör väl bödeln? Han råder över sin arm, och likväl avrättar han utan samvetskval.
— Bödeln … mumlade Athos. Man såg, att han fäste sig vid detta minne.
— Jag medger, att det är rysligt, sade d'Artagnan, men när jag betänker, att vi dödat engelsmän, invånare i Rochelle, spanjorer, ja till och med fransmän, som aldrig gjort oss annat ont än att de siktat på oss och skjutit bom, och vilka aldrig gjort
