Mazarin hade behövt alla dessa förberedelser för att kunna hämta sig från den sinnesrörelse, underrättelsen om detta brev förorsakat honom, men så skarpsinnig han än var, sökte han förgäves utgrunda, vad som kunnat förmå Cromvell att sätta sig i förbindelse med honom.
Den unge mannen visade sig nu på tröskeln till hans kabinett; han höll sin hatt i ena handen och brevet i den andra.
Mazarin steg upp.
— Ni har ett brev till mig, min herre? sade han.
— Här är det, monseigneur, svarade den unge mannen.
Mazarin tog brevet, bröt det och läste:
»Herr Mordaunt, en av mina sekreterare, avlämnar detta
introduktionsbrev till hans eminens kardiral Mazarin i
Paris. Han medför dessutom ett annat förtroligt brev till hans
eminens.
— Gott, herr Mordaunt, sade Mazarin, giv mig det andra
brevet och sitt ned.
Den unge mannen tog upp ett annat brev ur fickan, räckte det åt kardinalen och satte sig.
Ehuru sysselsatt av sina egna betraktelser, tog kardinalen brevet och vände det av och an i sin hand utan att bryta det; men för att utforska budbäraren började han, enligt sin vana, ställa frågor till honom.
— Ni är mycket ung, herr Mordaunt, sade han, för det svåra ambassadöryrket, i vilket stundom även de äldsta diplomater misslyckas.
— Jag är tjugutre år, monseigneur, men ers eminens bedrar sig, då ni tror mig vara ung. Jag är äldre än ni, fastän jag inte har er vishet.
— Hur så, min herre, jag förstår er inte.
— Jag menar därmed, monseigneur, att olyckan räknar dubbla år, och i tjugu år har jag varit olycklig.
— Ah, jag förstår, svarade Mazarin, brist på förmögenhet … ni är fattig, är det inte så?
