äger, ni vet det bättre än någon, min herre. Om jag haft några juveler kvar, skulle jag för dem köpt ved för att under den nu gångna vintern kunna värma mig och min dotter.
— Ack, madame, svarade Mazarin, ers majestät vet inte, vad ni begär av mig. Från den dagen, då en konung måste anlita främmande hjälp för att åter komma på tronen, har han själv erkänt, att han ingen hjälp mer har att vänta av sina undersåtars kärlek.
— Till saken, herr kardinal! sade drottningen, trött på att följa den spetsfundige ministern i den labyrint av ord, vari han ständigt sökte draga sig undan. Till saken! Svara mig ja eller nej! Om konungen söker hålla sig kvar i England, vill ni sända honom någon hjälp? Om han kommer till Frankrike, vill ni då giva honom gästfrihet?
— Madame, svarade kardinalen, i det han låtsade den största uppriktighet, jag hoppas kunna övertyga ers majestät om min djupa tillgivenhet och hur ivrigt jag längtar efter att kunna gå edra önskningar till mötes 1 en sak, som ligger er så mycket om hjärtat. Sedan hoppas jag ers majestät inte skall betvivla mitt nit att tjäna eder.
Drottningen bet sig i läppen och vred sig otåligt på sin stol.
— Nåväl, vad ämnar ni göra då? sade hon. Tala!
— Jag ämnar genast gå och rådfråga drottningen, och vi lämna utan dröjsmål saken åt parlamentets avgörande.
— Med vilket ni står i strid, inte sant? Ni uppdrager åt Broussel att föredraga saken! Nog, herr kardinal, nog! Jag förstår er, eller rättare, jag har orätt; vänd eder till parlamentet, ty det var av detta mot konungar fientliga parlament dottern till den store, ärorike Henrik IV, vilken ni så högt beundrar, erhöll det enda understöd, som hindrade henne att i vintras dö av hunger och köld.
Vid dessa ord reste sig drottningen med värdig harm. Kardinalen sträckte sina hopknäppta händer mot henne.
— Ah, madame, madame! Min Gud, vad ni misskänner mig!
Men utan att ens vända sig åt den, som utgöt sig i denna skenheliga klagan, närmade sig drottning Henriette dörren, öppnade den själv, och mitt ibland hans eminens talrika vakt,
