— Ja, madame, svarade den unge mannen, i det han räckte brevet åt lord Winter, som närmade sig för att mottaga det och sedan överlämnade det åt drottningen.
Vid underrättelsen om en utkämpad strid öppnade den unga prinsessan munnen för att göra en fråga, som utan tvivel låg henne nära om hjärtat, men hon tillslöt den åter utan att yttra ett ord, under det rosorna på hennes kinder småningom bleknade.
Drottningen såg alla dessa rörelser, vilka hennes moderliga hjärta tvivelsutan tolkade, ty hon sade, i det hon åter vände sig till Raoul:
— Och ingen olycka har hänt unge greve de Guiche? Han är icke blott en av våra trogna tjänare, som han sagt er, min herre, han är även en av våra vänner.
— Nej, madame, svarade Raoul, han förvärvade sig tvärtom den dagen en lysande ära och åtnjöt den utmärkelsen att på själva slagfältet omfamnas av hans höghet prinsen.
Den unga prinsessan slog ihop sina händer, men blygdes över att hon låtit hänföra sig till en sådan glädjeyttring, vände sig bort till hälften och lutade sig över en vas med törnrosor, liksom för att inandas deras vällukt.
— Låt se, vad greven skriver, sade drottningen.
— Jag har haft den äran att säga ers majestät, att han skrev å sin fars vägnar.
— Ja, min herre.
Drottningen bröt brevet och läste:
- »Madame och ädla drottning!
Som jag till följd av ett sår i högra armen icke själv kan ha den äran att skriva till eder, gör jag det genom min son, greve de Guiche, vilken, som ni vet, är eder lika tillgiven som jag, för att underrätta er om, att vi vunnit slaget vid Lens, och att denna seger ej kan undgå att giva kardinal Mazarin och drottningen ett mäktigt inflytande på ställningen i Europa.
Måtte ers majestät därför, om ni täckes följa mitt råd, begagna detta ögonblick för att på regeringen söka inverka till förmån för eder höge gemål.
