— Säg lika gärna att ni tillhör de Beauforts parti; det vore uppriktigare.
— Monseigneur, jag har så länge suttit inspärrad, att jag endast tillhör ett parti: fria luftens! Använd mig till vad annat som helst, giv mig någon beskickning, något uppdrag, som kräver verksamhet, men ute på vägar och stigar, om möjligt.
— Min bäste herr de Rochefort, sade Mazarin i en plumpt skämtsam ton, ert nit förblindar er; ni tror er ännu vara en ung man, emedan ert hjärta är ungt, men krafterna skulle svika er. Tro mig därför: vad ni behöver är vila. Hör hit någon!
— Ni besluter då ingenting angående mig, monseigneur?
— Jo visst, jag har redan beslutit.
Bernouin inträdde.
— Kalla hit en vaktmästare och stanna sedan kvar hos mig!
En vaktmästare inträdde. Mazarin skrev några ord, som han lämnade honom, därpå sade han med en böjning på huvudet:
— Farväl, herr de Rochefort.
Rochefort bugade sig.
— Jag ser, monseigneur, att man för mig tillbaka till Bastiljen.
— Ni är skarpsynt.
— Jag återvänder dit, monseigneur, men jag säger än en gång: ni gör orätt i att inte använda mig.
— Använda er? Mina fienders vän! Apropå, ni behöver inte besvära er med att skriva till mig mer — det skulle inte tjäna någonting till.
— Jag har krafsat kastanjerna ur elden, mumlade Rochefort, i det han följde vakten, och om d'Artagnan inte är nöjd med mig, när jag om en stund berättar honom allt det beröm jag slösat på honom, så är han bra svår att tillfredsställa. Men vart tusan för man mig nu?
Man förde verkligen Rochefort ned för lönntrappan i stället för att låta honom gå genom förmaket, där d'Artagnan väntade. På gården fann han sin vagn och eskorten på fyra man, men han spejade förgäves efter sin vän.
