Athos skrattade, och denna hans ungdomsdårskap roade honom nu lika mycket, som om han hört den omtalas rörande någon annan.
Efter två dagars och en natts resa anlände de omsider mot kvällen i härligt väder till Boulogne, en då nästan öde stad och byggd helt och hållet på höjden; vad man nu kallar den lägre staden fanns icke då. Boulogne hade ett läge, som gjorde det ointagligt.
Då de kommo till stadsporten, sade Winter:
— Mina herrar, låt oss göra här som i Paris. Låt oss skiljas för att undvika misstankar; jag vet ett mindre besökt värdshus, vars ägare är mig helt tillgiven. Jag beger mig dit, ty jag har där brev att vänta. Ni kunna till exempel stiga av vid stadens förnämsta värdshus »Kung Henris värja», ni intaga förfriskningar och komma om två timmar ned till hamnen, där vår båt väntar oss.
Så beslöts även. Lord Winter fortsatte sin väg längs den yttre boulevarden för att genom en annan port rida in i staden, under det de båda vännerna redo in genom den, utanför vilken de befunno sig. Sedan de tillryggalagt ytterligare tvåhundra steg, kommo de fram till det anvisade värdshuset.
De läto utfodra hästarna, men utan att sadla av dem. Betjänterna åto kvällsvard, ty det började bli sent, och de båda herrarna, som voro ivriga att gå ombord, stämde möte med dem vid hamnen och befallde dem att ej samtala med någon, vem det vara månde.
Athos och Aramis gingo således ned till hamnen.
Till följd av sina dammiga kläder och ett visst obesvärat skick, varpå man alltid igenkänner resvana personer, väckte de båda vännerna några förbigåendes uppmärksamhet. De sågo i synnerhet en, på vilken deras ankomst tycktes göra ett visst intryck. Denne man vankade dystert av och an vid hamnen. Så snart han märkte dem, upphörde han ej att betrakta dem och tycktes brinna av lust att tilltala dem.
Denne man var ung och blek, hans ögon hade en så obestämd blå färg att de tycktes skifta liksom en tigers, allt efter
