upplystes av den nyss tända fyrbåken och en klippa, som stupade ned i havet. Man såg honom på avstånd klättra uppför klippan för att kunna stå ovanför båten, då den rodde förbi.
— För tusan, sade Aramis, den där unge mannen är bestämt en spion i alla fall.
— Vilken man? frågade Winter, i det han vände på huvudet.
— Den, som följt oss, som tilltalat oss och som väntar oss där borta. Se själv!
Winter vände sig om och följde riktningen av Aramis finger. Fyrbåken spred sitt ljus över den lilla öppningen, varigenom båten skulle fram, samt över klippan, på vilken den unge mannen stod och väntade med bart huvud och korslagda armar.
— Det är han, utropade lord Winter, i det han grep Athos i armen, det är han! Jag tyckte väl, att jag kände igen honom och bedrog mig alltså inte.
— Vilken han? frågade Aramis.
— Myladys son, svarade Athos.
— Munken! utropade Grimaud.
Den unge mannen hörde dessa ord; man kunde tro, att han velat störta sig utför, så långt stod han, ute på klippans yttersta kant, lutad över havet.
— Ja, det är jag, min farbror, jag, myladys son, jag, munken, Cromwells sekreterare och vän, och jag känner er och edra följeslagare.
I båten funnos visserligen tre män, som voro oförskräckta, och vilkas mod ingen skulle vågat ifrågasätta, men vid denna röst, vid denna ton och denna åtbörd ilade en rysning av förfäran genom deras ådror.
Vad Grimaud beträffar, kände han håret resa sig på sitt huvud, och svetten pärlade fram på hans panna.
— Ah, sade Aramis, det är alltså brorsonen, det är munken, det är myladys son, som han själv sade!
— Ja, ja, mumlade Winter.
— Vänta då! återtog Aramis.
