— Han följde mig, han följde efter mig, svarade Winter, som denna gång hört Athos ord, emedan de stodo i samklang med hans tankar.
— Aramis, sade Athos, jag tror nästan, att jag gjorde orätt då jag inte lät dig hållas.
— Tig då, utbrast Aramis, du skulle komma mig att gråta, om jag kunde.
I detsamma prejades de av en röst från slupen. Lotsen, som satt vid rodret; svarade, och båten lade till vid fartyget
Inom en minut voro herrar, betjänter och saker ombord. Skepparen hade blott väntat på passagerarna för att avsegla, och knappt hade de satt foten på däck, förrän man styrde kurs på Hastings, där man skulle stiga i land.
De tre vännerna kastade ofrivilligt en sista blick på klippan, där den hotande skugga, som förföljde dem, ännu tydligt avtecknade sig mot kvällshimlen.
Då framträngde till dem en röst, som sände dem denna sista hotelse:
— Vi träffas i England, mina herrar!
