— Ni ser nu, kardinal, att edra fiender även äro mina.
— Det är inte nog med det, edra vänner borde även vara mina.
— Mina vänner! (Drottningen skakade på huvudet.) Ack, några sådana har jag inte mer.
— Vad? Har ni inga vänner i medgångens tid, fastän ni hade sådana i motgångens dagar?
— Nej, emedan jag i lyckans dagar glömde dessa vänner, emedan jag gjorde som drottning Marie av Medici, vilken vid återkomsten från sin första landsflykt föraktade alla, som lidit för henne, och andra gången dog landsförvist i Köln, övergiven av hela världen.
— Nåväl, det är väl ännu inte för sent att gottgöra det försummade. Sök bland era vänner, era äldsta vänner.
— Vad menar ni?
— Ingenting annat än vad jag säger: Sök bland edra forna vänner, bland dem, som hjälpte er i striden mot Richelieu, som till och med hjälpte er att besegra honom.
— Vart syftar han med detta? frågade drottningen sig själv, i det hon oroligt såg på kardinalen.
— Ja, fortfor den senare, vid vissa tillfällen har ers majestät_ med det klara och snillrika förstånd, som utmärker er, tack vare edra vänners bistånd lyckats omintetgöra denne mäktige motståndares anfall. Känner ni greve de Rochefort?
— Herr de Rochefort hörde icke till mina vänner utan var tvärtom en av mina hätskaste fiender, en av kardinalens trognaste anhängare. Jag trodde, att ni visste detta.
— Jag vet det så väl, att vi låtit sätta honom på Bastiljen.
— Har han sluppit ut därifrån?
— Nej, var lugn, han är ännu kvar där. Jag nämnde honom endast för att komma till en annan. Känner ni löjtnant d'Artagnan? fortfor Mazarin, i det han forskande betraktade drottningen.
Anna av Österrike kände stöten djupt i sitt hjärta.
— Månne gascognaren varit indiskret? sade hon för sig själv och tillade sedan högt: D'Artagnan? Vänta litet! Ja, namnet är mig bekant. D'Artagnan, en musketör, som älskade
