— Hm, tänkte gascognaren, är detta en snara? Vi måste akta oss.
Och han antog ett uttryck av förvåning, vilket Mondori eller Bellerose, den tidens skickligaste skådespelare, kunde avundats honom.
— Bra, sade Mazarin leende, mycket bra. Nå, vad skulle ni vilja göra för mig?
— Allt vad ers eminens befaller, svarade d'Artagnan.
— Skulle ni göra för mig, vad ni förr gjorde för en drottning?
— Han vill bestämt locka ur mig något, sade d'Artagnan för sig själv och tillade högt: För en drottning, monseigneur? Jag förstår inte.
— Ni förstår inte, att jag behöver er och era tre vänner?
— Vilka vänner, monseigneur?
— Edra tre forna vänner.
— Fordom, svarade d'Artagnan, hade jag inte bara tre vänner, jag hade femtio. Vid tjugu års ålder kallar man alla människor sina vänner.
— Gott, min bäste löjtnant, sade Mazarin, tystlåtenhet är en vacker egenskap, men i dag kunde ni möjligen komma att ångra att ni varit alltför tystlåten. Drottningen själv frikallar er från er ed.
— Drottningen! sade d'Artagnan med en förvåning, som denna gång icke var låtsad.
— Ja, drottningen, och som bevis på, att jag talar i hennes namn bad hon mig visa er den här ringen, som hon säger att ni känner till, och som hon återköpt av herr des Essarts.
Mazarin utsträckte sin hand mot officern, som suckade, då han igenkände diamantringen, vilken drottningen givit honom samma kväll, då balen i Hôtel de Ville ägde rum.
— Det är sant, sade d'Artagnan, jag känner igen den där ringen, som tillhört drottningen.
— Ni ser alltså, att jag talar i hennes namn. Svara mig därför utan att spela komedi. Jag har visst redan sagt det, och upprepar ännu en gång, att det gäller er lycka.
