— Ah, är det ni, min herre? Vad vill ni mig? frågade hon ytterst förvirrad.
— Denne herre är er kusin eller er bror kanske? frågade d'Artagnan utan att på minsta sätt falla ur den roll, han spelade.
— Vem är den där mannen? frågade schweizaren med mörk uppsyn.
Värdinnan svarade endast med några obegripliga ord.
— Vem är denne schweizare? sporde d'Artagnan.
— Denne herre gifter sig med mig, svarade värdinnan darrande.
— Er man är då verkligen död?
— Vad angår det er? frågade schweizaren.
— Det angår mig ganska mycket, svarade d'Artagnan, eftersom ni inte utan mitt samtycke kan gifta er med denna dam, och eftersom … jag inte tillåter det.
Schweizaren blev röd i ansiktet som en pion. Han bar sin vackra, guldsmidda uniform, d'Artagnan var insvept i en grå kappa, schweizaren var sex fot lång, d'Artagnan knappt mer än fem, schweizaren ansåg, att han var hemma hos sig och att den andre var en obehörig persom.
— Vill ni packa er iväg! sade schweizaren, häftigt stampande med foten i golvet.
— Jag? För ingen del! svarade d'Artagnan.
— Vi behöva ju bara skicka efter en vakt, sade en upppassare, som ej kunde förstå, att en så liten karl kunde tvista om platsen med en, som var så stor och reslig.
— Du, sade d'Artagnan, som nu i sin tur började bli uppbragt och tog uppassaren i örat, du står att börja med stilla på din plats och rör dig inte ur stället, eljets rycker jag av dig det jag nu håller i. Och ni Vilhelm Tells lysande ättling packar ihop era kläder, som äro i mitt rum, och ger er ofördröjligen iväg att söka en annan bostad.
Schweizaren började skratta högljutt.
— Jag ge mig iväg? Och varför det, om jag får fråga?
— Gott, sade d'Artagnan, jag märker, att ni börjar förstå mig. Kom då och gör en promenad med mig, så skall jag förklara mig tydligare.
