Jag fick ett brev från honom också; han inbjöd mig till ett stort jaktparti på sina gods i september månad 1646. Som jag olyckligtvis med anledning av min fars död vid den tiden befann mig i Bearn kom brevet efter mig dit. Jag hade redan farit därifrån, då det anlände, men det följde mig vidare och träffade mig sent omsider i april månad. Men som inbjudningen gällde september månad 1646, och jag erhöll brevet först i april 1647, kunde jag inte begagna mig därav. Jag skall söka upp det där brevet, det måste finnas bland mina handlingar.
D'Artagnan öppnade ett gammalt schatull, som stod i ett hörn av rummet och var fullt av pergament rörande det d'Artagnanska godset, vilket för tvåhundra år sedan gått ur familjens händer, och han uppgav ett glädjerop, ty han igenkände snart Porthos stora, otympliga handustil.
D'Artagnan roade sig icke med att läsa om detta brev, vars innehåll han redan kände, utan tittade genast efter adressen.
Det var endast dagtecknat på slottet du Vallon.
Porthos hade glömt att lämna vidare upplysningar. I sitt högmod trodde han, att alla människor borde känna till det slott, åt vilket han hade givit sitt namn.
— Åt skogen med den inbilske token, utbrast d'Artagnan, han är sig alltid lik. Jag hade så gärna velat börja med honom, helst som han väl inte behöver pengar, han, som fått ärva herr Coquenards åttahundratusen livres. Den bäste gick jag nu miste om. Athos har väl vid det här laget supit sig fördärvad, och Aramis är väl fördjupad i sina andaktsövningar.
D'Artagnan kastade ännu en blick på Porthos' brev. Där fanns ett postscriptum, av följande innehåll:
»Jag skriver med samma post till vår värdige Aramis i
hans kloster.»
— I hans kloster! Ja, men vilket kloster? Det finns
tvåhundra kloster i Paris och tretusen i Frankrike. Och då han
gick i kloster, har han kanske till på köpet för tredje gången
ändrat namn. Om jag skulle gå till kardinalen och av honom
begära ett tillståndsbevis att få inträde i alla möjliga kloster,
