Sida:Myladys son del I 1925.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Det var i denna sinnesstämning som d'Artagnan, belåten med slumpen och med sig själv, anlände till Notre-Dame. Han steg uppför trappan, gick in i kyrkan, vände sig till en sakristan, som höll på att sopa ett kapell och frågade honom, om han kände till herr Bazin.

— Pedellen Bazin? sade sakristanen.

— Ja, just han.

— Han tjänstgör där borta vid mässan, i den heliga jungfruns kapell.

D'Artagnan spratt till av glädje; han hade knappast hoppats, att så snart få reda på Bazin. Han gick fram och föll på knä framför kapellet, så att han ej skulle förlora sin man ur sikte. Det var lyckligtvis en mindre mässa, som snart var slutad. D'Artagnan, som glömt sina böner och uraktlåtit att medtaga bönbok, begagnade tillfället att iakttaga Bazin.

Man måste medge, att Bazin bar sin dräkt med lika mycken värdighet som lycksalig självbelåtenhet. Man kunde se, att han åtminstone i det närmaste uppnått målet för sin ärelystnad och att det silverbeslagna valfiskbenet, han höll i sin hand, syntes honom lika hedrande som den kommandostav Condé i slaget vid Fribourg kastade eller icke kastade in i fiendens led. Hans fysik hade, om man så får uttrycka sig, förändrats i full överensstämmelse med hans dräkt. Hela hans kropp hade rundats, så att den kunnat anstå en vördig prost. De framstående delarna av hans ansikte tycktes nästan ha försvunnit. Väl hade han ännu sin näsa i behåll, men kinderna hade svällt upp, så att de tillägnat sig vardera en del därav, hakan låg nedsjunken på halsen, någonting, som ej var fett utan snarare svulst hade lägrat sig kring hans ögon, pannan betäcktes av rakt, på prästfason nedkammat hår.

Den tjänstförrättande prästen avslutade mässan samtidigt som d'Artagnan slutat sin granskning; han uttalade slutorden och drog sig tillbaka, sedan han till d'Artagnans stora förvåning utdelat sin välsignelse, vilken alla mottogo på knä. Men d'Artagnans förvåning upphörde, då han i den officierande igenkände själva koadjutorn, det vill säga den ryktbara Jean François de Gondy, som vid denna tid, anande den roll