D'Artagnan aktade sig väl för att gå dit och göra efterfrågningar; portvakten, om det fanns någon sådan, hade sannolikt redan blivit varnad, och till vem skulle han vända sig, om det icke fanns någon portvakt?
Han gick in på en liten källare, som låg i hörnet av Saint-Eloi- och Calandregatorna och begärde en mugg hypocras (vin med kanel, socker och kryddor). För att tillaga denna dryck behövdes en halvtimme; d'Artagnan hade således god tid att utan att väcka misstankar spionera på Bazins hus.
Han varseblev i källarsalen en gosse om tretton eller fjoron år, med pigg uppsyn, vilken han trodde sig tjugu minuter förut ha sett i en korgosses dräkt. Han frågade honom därom, och som denne unge kyrkotjänare ej hade någon anledning att förställa sig, erfor d'Artagnan av honom, att han från klockan sex till nio på morgonen förrättade tjänst som korgosse och från nio till midnatt var uppassare på källaren.
Under det han språkade med gossen, framförde man en häst till porten av det hus, där Bazin gått in. Hästen var sadad och betslad. Strax därefter kom Bazin ut.
— Titta, sade pojken, där är vår pedell, som tänker rida bort.
— Vart skall han rida? frågade d'Artagnan.
— Jag vet inte.
— En halv pistol, sade d'Artagnan, om du tar reda på det.
— Åt mig? sade gossen med en glädjeblixt i ögonen. Om jag tar reda på vart herr Bazin rider? Det kan jag nog göra. Ni skojar väl inte med mig?
— Nej, på min heder, här ser du den halva pistolen… Och han visade honom det förledande myntet, men utan att giva honom det.
— Jag ska fråga honom själv.
— Nej, det vore rätta sättet att ingenting få veta, sade d'Artagnan. Vänta tills han ridit iväg, sedan kan du fråga eller spana på vad sätt du vill, det blir din sak. Den halva pistolen har jag här… Han stoppade den åter i sin ficka.
— Jag förstår, sade gossen med det listiga leende, som är parispojkar så eget, nå, jag får väl vänta då.
