skräckande, greps av den häftigaste förfäran vid tanken på att företaga sig något, vad det än måtte vara, för att undgå den, och darrade i alla sina långa, smala leder. Därpå tog han upp sin Bædeker och började skriva sitt testamente på försättsbladet, men hans hand darrade, så att det knappast blev läsligt. På grund av någon juristsjälens egendomliga gymnastik hade för honom en till och med våldsam död, om man lugnt underkastade sig den, sin plats i tingens fastställda ordning, under det däremot en död, som hann upp en, medan man ursinnigt galopperade över öknen, var någonting fullkomligt oregelbundet och rubbade all god ordning. Det var icke slutet genom döden han fruktade, utan förödmjukelsen och ångesten i en fruktlös kamp däremot.
Överste Cochrane och Tippy Tilly hade tillsammans krupit i skuggan av det stora akaciaträdet fram till det ställe, där kvinnorna lågo. Sadie och hennes tant lågo med armarna om varandra, den unga flickan med huvudet mot den äldre damens bröst. Mrs Belmont var vaken och satte sig genast in i planen.
»Men ni måste lämna mig kvar», sade miss Adams ivrigt. »Vad betyder det vid min ålder?»
»Nej, nej, tant Eliza, jag rör mig inte ur fläcken utan dig! Tro aldrig det!» utropade den unga flickan. »Du måste följa med, annars stanna vi bägge där vi äro.»
»Seså, madame, här är inte tid till något resonemang eller tomt prat», sade översten barskt. »Allas våra liv bero på att ni gör ert bästa, och vi kunna omöjligen lämna er kvar.»
»Men jag faller av.»
»Jag skall binda er med min hattslöja. Jag önskar att jag nu hade gördeln jag lånade åt den stackars Stuart. Ja, Tippy, jag tror vi våga oss på det!»
Men den svarta soldaten hade med tröstlös min stirrat ut över öknen och vände sig nu om med en ed.
»Se där!» sade han vresigt. »Där ser ni följden av allt
